Det spökar
På riktigt eller kanske bara i min hjärna men inatt var det läskigt som attan! Jag sov själv i lägenheten för första gången. Eller iaf trodde jag det. För ett tag var jag övertygad om att det låg någon bredvid mig och andades. Det var så verkligt att jag rös till i sömnen. Vet att hjärnan tänkte att "Har J kommit hit mitt i natten från Värmland?. Känns ganska osannolikt eller? Han som är så trött skulle ju aldrig åka 26 mil mitt i natten."
Jag vågade öppna ögonen ett tag och såg då att det var ju helt platt i andra sänghalvan så det låg ingen där (om det inte var en väldigt smal en..) Men det var läskigt för känslan av att det låg någon där var jättestark och jag hörde andetagen. Fast jag kände mig ändå inte rädd konstigt nog. Det var nog ett snällt spöke.
Egentligen tror jag inte själv att det var spöken hos mig utan att jag haft hörvillor (synvilla fast för öronen) och kanske trott att min egna andning var någon annans. Men erkänn att spökhistorien är roligare?
//T